De två första decennierna av 1700-talet voro för vårt svenska folk en tid av stora umbäranden. Den stora ofredens påfrestningar voro oerhörda. Detta fick inte minst invånarna i Göingebygden erfara. Värst var det väl, när Danmark efter svenskarnas nederlag vid Pultava år 1709 ånyo förklarade krig och Skåne blev krigsskådeplats. Nu gick krigets gissel även o����������ver Göingebygden. Det blev nu generalguvernören Magnus Stenbock, som fick det stora ansvaret att mo��ta danskarna.

Genom sin verksamhet som generalguverno��r i Skåne hade han i hög grad vunnit befolkningens sympatier. Stenbock hade på olika sätt fått veta, att danskarna förberedde ett anfall. Han lät förbättra fästningarna i Ska����ne, som på de flesta platser var i beklagligt skick. Detta gällde icke minst Kristianstads fästning. Stenbock ville ha en fast punkt i Östra Skåne att falla tillbaka på. Därför nedlade han mycket mo��da att få sistnämnda fästning i så gott skick som möjligt. Han menade att om danskarna erövrade västra Skåne, så skulle han vid Helgeålinjen kunna prestera ett gott försvar, och i denna försvarslinje hade Kristianstad en viktig uppgift att fylla.

Den 2 november 1709 landsteg den danska hären vid Rå, nära Hälsingborg. Den här, som Stenbock hade till sitt förfogande, var för svag för att kunna hindra fienden att landstiga. Sedan danskarna konsoliderat sina ställningar, fortsatte de under svagt svenskt motstånd inåt landskapet. Så småningom beslöt sig Stenbock för att upprätta en försvarslinje vid Helgeån. Sto��rre delar av Skåne måste uppgivas.

Den 24 januari 1710 besattes Kristianstad av fienden. Nu måste det så hårt pro��vade svenska folket go����ra nya stora ansträngningar för att sätta upp en ny här till Stenbocks förfogande. Från många håll rapporteras att bönderna gjort motstånd mot nya utskrivningar. Det hjälpte emellertid ej. En ny här kom till, och de nyuppsatta regementena fingo order att samlas i Loshult. Svenskarna försökte under tiden att utforska, vilka dispositioner som fienden hade fo������retagit.

Den sa���� bekante pastorn Andreas Gemzaeus i Osby var inne i Kristianstad under förklädnad. Även bönder användes som spioner. Sålunda hade fjärdingsmannen Frenne i Ebbarp på Stenbocks uppdrag också varit inne i Kristianstad.

I Början av februari1710 infann sig Stenbock i Loshult. Därifrån fortsatte hären till Osby, där högkvarteret förlades till prästgården. Nya första��rkningar anlände ständigt. Det var svårt med provianten, trots att stora anstra��ngningar gjordes för att anskaffa dylik. Det första Stenbock nu gjorde var att försäkra sig om övergångarna över Helgeån vid Hasslaröd och Hönjarum. Det var av största vikt, för den fortsatta framryckningen att svenskarna hade dessa övergångar under kontroll. Danskarna hade till all lycka inte besatt dem. En uppgift finnes att danskarna befallt en fjärdingsman i Sibbarp att vid risk av dödsstraff skaffa hästar till kanoner, som skulle föras till Hönjarum. Denna uppgift har ej kunnat bestyrkas.

Under ledning av general Ascheberg kom nu från Halmstad en välbehövlig fo����rstärkning till Stenbock. Färden skulle gå över Markaryd, Vittsjö, Verum och Visseltofta till Osby. Till följd av att danska trupper visat sig på den väg, som Aschberg skulle följa blev det något ändrade dispositioner. Fa��rden gick fra����������n Markaryd över Högholma, Boalt och Visseltofta till Osby. Det var en ytterst besvärlig väg att söka sig fram på. Aschberg hade med sig både kavalleri och artilleri och för att komma fram måste man hugga ner granskog, som stod tätt intill vägen.

Han fick också lovord från Stenbock för en synnerligen vacker militärisk prestation. Vistelsen i Osby var ej sa���� angena����m för de svenska soldaterna. Bebyggelsen räckte ej på långt när till för att kunna bereda manskapet tak o��ver huvudet. Det var långt från alla fo��rband som hade tält, och så ma����ste många ligga under bar himmel, trots man var i februari månad och kölden var ganska sträng. Alla voro dock vid gott mod. De visade stor lust att gå mot fienden.

Stenbock försökte från huvudkvarteret i Osby att rikta upprop till den skånska befolkningen. Särskilt vände han sig till prästerna. I en ihålig käpp sändes ett budskap från Osby till

kyrkoherden Gistrenius i Visseltofta och därifra��n genom en bonde till prästen i Vankiva och vidare till prosten Erman i Mellby. Den förut omnämnde pastor Gemzeaus lyckades komma in i Malmö med brev från Stenbock.

Det dröjde inte många dagar efter det att Stenbock anlänt till Osby, förrän det kom en liten drabbning vid Hasslaro��d. Från det danska högkvarteret vid Sinclairsholm, sa����ndes en överste Spregel med 300 dragoner fram mot Hasslaröd. Förtruppen, ett 30-tal man, stötte vid Sibbarp på den svenska fo��rvakten, som skulle ha utgjort en officer och 24 man. Det gick nu ganska illa för svenskarna. De gjorde ett misstag beträffande fiendens uniformer, som kom dem att stå dem dyrt. Danskarna hade bla�� uniformer, vilket gjorde att den svenska posteringen tog dem för svenskar och lät dem komma för na����ra inpå sig. En del av svenskarna blev nerhuggna, en del blev fångar under det att resten flydde. Det var nu tydligt, att det drog samman sig till en drabbning någonstans i Helgådalen.

Den danske befälhavaren general Reventlow grupperade sina trupper till försvar bakom Almaån. Ett regemente låg t.ex. i Röinge, Kärråkra, Stoby, Arkelstorp och Aska. Ett annat låg vid Ignaberga och dess omnejd samt Gumlösa. Broarna över Almaån fördärvades i allmänhet. Plankorna vid Mölleröds bro kastades av under det att broarna vid Kärråkra, Rättelöv, Na��s och Laxbromölla förda��rvades helt och hållet. Ställningen var för Stenbock ej så enkel. Att forcera den av danskarna intagna ställningen var ej gjort utan vidare. Det var nästan så gott som omöjligt att kringgå Almaåställningen, fo����r den som stod norr om Hasslarödsbron. Som ett utanverk till danskarnas försvarslinje låg de fyra sjöarna Ballingslo��vs-, Ottarps-, Ska����������rseröds-, och Luhrsjön. Trakterna norr om Luhrsjön vore sva��rframkomliga, och det var mycket svårt att där komma fram med hela arme��n. Almaåställningens västra flank var således nästan omöjlig att framgå. Även den högra flanken var sva����råtkomlig. Stenbock utformade nu sin anfallsplan och den har av fackmän fa��tt det betyget att den var skickligt och skarpsinnigt gjord.

Hans avsikt var att genom skenmanöver söka locka danskarna att försvaga sin fo��rsvarslinje och sedan genom överrumpling forcera densamma. Svenska hären ryckte fram i tva�� kolonner. En ryckte mot Glimminge och Broby, så att fienden skulle tro att en övergång av floden skulle ske vid sistnämnda plats. Den andra skulle från Hasslaröd gå mot Hästveda om möjligt så att den ej blev observerad med detsamma. Stenbock räknade med att danskarna skulle få sin uppmärksamhet riktad mot Helgeå. De båda svenska kolonnerna skulle gå på var sin sida om Tydingen och därmed kasta sig mot Sinclairsholm och bemäktiga sig bron över Almaån och så komma före danskarna till Mo��lleröd.

Den 11 och 12 februari begyntes marschen. Kolonnen mot Broby tog vägen från Sibbarp fo��rbi Hullingarydstorp mot Glimminge. Marschen var besvärlig på de små skogsvägarna. Stenbock lämnade i Glimminge denna kolonn fo��r att se efter, hur det gått för den mot Hästveda framryckande kolonnen.

När han kom fram fick han veta, att denna redan var invecklad i strid. Danskarna hade helt naturligt med största uppmärksamhet sökt göra sig underra��ttad, om vad den svenska armén vid Osby företog sig. General Reventlow hade samma dag som svenskarna brutit upp från Osby fått veta detta och sänt ut en trupp på 200 ryttare fo��r att rekognoscera.

Omkring tre kilometer söder om Hästveda stötte danskarna pa�� en svensk förpost av två ryttare. De lyckades tillfångataga den ena, som lämnade danskarna en del uppgifter om den svenska styrkan som var på frammarsch. Han uppgav att styrkan var 1.200 man. Med anledning här av beslöt den danska truppens befälhavare att retirera med hänsyn till den betydande svenska övermakten. Överstelöjtnant Bibow fick i uppdrag att med 50 man betäcka reträtten. Så uppstår nu den strid som b.la. omtalas i Hästveda kyrkobok med några ord. Det är slaget vid Ba����ckaröd. Svenskarna anfo��ll nu den danska truppen. Östgöta kavalleriregemente gick främst. Professor Arthur Stille, som var professor i historia i Lund och bördig från Göinge, har ganska utförligt behandlat dessa krigshändelser. Han uttalar den förmodan att det var Skenninge kompani, som gick främst vid anfallet. Som chef hade detta kompani ryttmästare Hans Jacob von Rechenberg,

vilken var fo��dd i Ottarp och således kände till trakten mycket väl. Striden avlöpte så att danskarna efter förluster måste retirera. Svenskarna förföljde, men då Stenbock anlände och fick se detta, beordrade han truppen tillbaka till Hästveda. Han var tydligen rädd för något bakhåll. Från svenskarnas sida uppgavs att danskarnas förlust var 40 do��da och 20 fångna. Danskarna uppgåvo att svenskarnas förluster voro lika stora som danskarnas.

I sin berättelse till Karl XII gav Stenbock sina soldater ett vackert vitsord med hänsyn till att det var första gången, som de flesta voro i elden. Stenbocks tillförsikt till att kunna rensa Skåne på fiender växte. Stenbocks plan på överrumpling var nu emellertid röjd. Han fick emellertid en bundsförvant, som helt kastade om läget. Det var den tilltagande vinterkylan. Sjöar och floder tillfröso och det var nu utsikt för svenskarna att över isarna anfalla från flera ha��ll. Nu måste danskarna noga överväga situationen. Vid ett krigsråd, som hölls på Sinclairsholm beslo��ts det att Almaålinjen skulle överges och danska hären utrymma Göinge. Den begav sig nera��t Ringsjötrakten. Vägen inåt Skåne la��g nu o��ppen för Stenbock. Han följde dock inte efter. Svenskarna marscherade ista��llet a��t ho��ger. Dagen efter lät Stenbock besätta övergångssta��llet vid Hörlinge o��ver Almaåns norrifrån kommande gren, ett stycke väster om Vankiva. Nu hade svenskarna fri förbindelse västerut. Det var Stenbocks avsikt att hota danskarnas förbindelse över Öresund.

Det är klart att dessa krigshändelser länge lever kvar i folktradition. Professor Martin Persson- Nilsson omtalar i en uppsats i Folkminnen och Folktankar år 1916 att hans mor berättat ”att Stenbocks soldater på väg mot Hälsingborg tågade genom Tockarps skogar, där kanonerna körde fast mellan träden och när de kommo till Ballingslöv voro de uthungrade, så folket kokte mat till dem i bryggkittlar”. Denna tradition är säkerligen riktig, ty, som förut nämnts, gick den svenska hären denna va��g.

På morgonen den 16 februari lämnade armén Vankiva och marscherade åt Rönneåhållet. Ha��rmed lämnade den Göinge och får man hoppas, att friden åter lägrar sig över bygden.
Här ska bara tilläggas att fjorton dagar senare tillfogade Stenbock danskarna det stora nederlaget vid Hälsingborg och så var Skåne ra��ddat. Sedan denna tid har inga fiende landstigit på Ska��nes kust. Det var till stor del hans förtja��nst att denna attack mot Sverige i brydsam situation kunde avvärjas så segerrikt.

Lilian Sandborg Källa: Norra Skåne