Det var en gång en vind! Inte en vind som ligger överst i ett hus, utan en vind som svävar i luften. Hon har hållet sig sv��vande i många år, och nu började hon tycka att det blev enformigt.

Hon funderade på något sätt att bryta enformigheten, men kom inte på något. Det var samma enahanda flygande dag för dag, år för år. Till sist kom hon på en, som hon själv tyckte, strålande idé. Hon skulle blåsa upp sig och bli så stark, att ingen kunde motstå henne. Men för detta fordrades, att hon fick hjälp av alla sina medsystrar. Hon sammankallade alla till ett storm��te och presenterade sina id��er. Till en början ville de inte lyssna på det örat, men till sist tyckte alla, att det kunde vara kul att leka lite och verkligen visa sin kraft, Folket där nere hade, alltför länge, nonchalerat deras verksamhet. Det hade nyss varit årsskifte, så de tyckte det skulle vara ett bra tillfälle, all slå till.

De började så smått att öva sig och när de hade samlat sig tillräckligt satte de igång en lördagskväll. När alla samverkade, gick det bra att få upp farten. Visserligen dröjde det ett tag innan de första träden började falla, men efterhand fick vindarna allt större övertag. Först blåste de länge fr��n sydväst. När de såg, att många tr������d spjärnade emot och liksom satte ned foten för att inte falla, blev de rasande. De kallade till krigsråd och avdelade en styrka, som skulle blåsa runt och komma från nordväst i st��llet. Träden, som hade garderat sig från de sydvästliga vindarna, blev plötsligt utsatta för de andra vindarna. Detta var de inte beredda på, utan föll som käglor. Om de, trots detta stod emot med roten, bröts de i stället av som tändstickor. Detta kan kallas väder – lek.

Ibland lyckades man ocks�� med att lyfta ett helt tak eller delar av ett sådant. När vindarna, dagen efter så ned på förödelsen, var de mycket nöjda. Deras list, att blåsa från m��nga håll, hade lyckats storartat. De hade demonstrerat sin makt, Kanske någon kände lite medlidande med folket, som verkade bekymrade där nere. Men vad då! Det kanske dröjer hundra år, innan de får göra något sådant igen.

Så kan det gå, n��r vindarna gaddar ihop sig och bildar en storm, – vars namn är Gudrun.


G��sta Göransson 2005